Jag har varit ganska ensam om att hantera min skit i flera år. Men det är EN sak jag aldrig velat ta hand om själv - min sorg efter Elisabeth. Jag må hata hennes pappa(ja, jag vill ju HELST se honom död...), så önskar hela min kropp att han bara kunde finnas där när det behövs! Att han svarar på det jag skriver när jag frågar om han ska till graven, om vi ska dit ihop. Detta kommer folk få ihop till att jag vill ha tillbaks hennes pappa...Men nej, jag är nöjd med mitt val att inte ha honom i mitt liv. Enda saken som gör att vi håller kontakt, är om vi ställer något speciellt vid graven som vi inte vill att den andra ska slänga.

Jag fick lite ångest häromdagen, insåg att jag ännu ett år kommer få stå ensam vid hennes grav & må skit. Jo, min familj hänger ju ofta med dit! Men ja...Det är inte dom jag vill ha där. Det är inte dom jag har barn med. Det är inte dom som BORDE vara där & dela min sorg - det är han som borde göra det. Men jag har ju insett att hon inte betydde något i magen...Så varför tror jag att han ska bry sig mer nu? Att han ska finnas där nu, när han inte ens kunde finnas & känna hennes sparkar?

Jag ÄR jävligt tacksam att jag har min familj. Att dom ofta erbjuder sig att följa med mig dit, dom tänder ljus vid hennes grav, dom finns där när jag behöver dom som mest när sorgen kommer krypande på mig igen. För den som sa att sorgen blir mindre med åren ljög rejält :/ För vissa dagar kan jag gråta MER än vad jag gjorde på förlossningen. Som om alla minnen av tomheten kommer tillbaka & vill knäcka mig, när jag minst anar. 

Ja...Men så känner jag...