Jag har varit ganska ensam om att hantera min skit i flera år. Men det är EN sak jag aldrig velat ta hand om själv - min sorg efter Elisabeth. Jag må hata hennes pappa(ja, jag vill ju HELST se honom död...), så önskar hela min kropp att han bara kunde finnas där när det behövs! Att han svarar på det jag skriver när jag frågar om han ska till graven, om vi ska dit ihop. Detta kommer folk få ihop till att jag vill ha tillbaks hennes pappa...Men nej, jag är nöjd med mitt val att inte ha honom i mitt liv. Enda saken som gör att vi håller kontakt, är om vi ställer något speciellt vid graven som vi inte vill att den andra ska slänga.

Jag fick lite ångest häromdagen, insåg att jag ännu ett år kommer få stå ensam vid hennes grav & må skit. Jo, min familj hänger ju ofta med dit! Men ja...Det är inte dom jag vill ha där. Det är inte dom jag har barn med. Det är inte dom som BORDE vara där & dela min sorg - det är han som borde göra det. Men jag har ju insett att hon inte betydde något i magen...Så varför tror jag att han ska bry sig mer nu? Att han ska finnas där nu, när han inte ens kunde finnas & känna hennes sparkar?

Jag ÄR jävligt tacksam att jag har min familj. Att dom ofta erbjuder sig att följa med mig dit, dom tänder ljus vid hennes grav, dom finns där när jag behöver dom som mest när sorgen kommer krypande på mig igen. För den som sa att sorgen blir mindre med åren ljög rejält :/ För vissa dagar kan jag gråta MER än vad jag gjorde på förlossningen. Som om alla minnen av tomheten kommer tillbaka & vill knäcka mig, när jag minst anar. 

Ja...Men så känner jag...

Ja, så känns det just nu. Men varför deppa ner sig? Blir livet bättre av det? Nej, jag väljer att se det lilla positiva i mitt liv just nu. Min familj, min pojkvän, hans småttingar, vårat liv här "hemma", min framtid...Varför deppa ner mig över allt det dåliga som händer runt mig? Även om mitt liv känns som ett dåligt val vissa dagar, så kämpar jag vidare. Jag sitter inte & gnäller om det, jag tar hand om det! Varför? FÖR DET ÄR SÅ MAN GÖR NÄR MAN ÄR VUXEN!!!

Nu har jag dock det bästa stödet som finns i hela världen; Min familj :D Där ingår pojkvän + styvbarn, för dom är ju som min lilla familj faktiskt. Älskar dom så mycke att det gör ont att se dom må dåligt. Sen finns det inget bättre än att mysa med min "familj" varje kväll när barnen är här, och känna att man faktiskt är del av något som är såhär värdefullt.

Är snart inne på 6;e månaden med min älskling också. Om man bortser från ett liiiitet uppehåll, där vi ändå höll på att ses & hålla på...Vi är så starka ju ;)

Torsdag då...Hur spenderar jag den? Bredvid min älskling i soffan, medans han spelar något skjuta-skjut spel på sitt PS3. Jag då? Jag dricker cider & spelar på min dator. Dagens nya förhållande - man gör saker ihop, fast på olika håll ;)

Ska försöka ta mig till Black Star Tattoo imorgon, kolla vad dom kan ta för min minnestatuering till lillan...Det är dags nu! Hennes fotavtryck, namn & datum. Mammas egna ängel <3

Ha en underbar helg nu, mina läsare!

Alltså...Jag vet inte ens vad jag ska skriva, men hjärnan är ett enda jävla kaos just nu! Allt om Elisabeth har kommit upp igen & känns som om det var igår jag fick beskedet  att hon var död. Usch...

Sen är det inte direkt drömlivet på kärleksfronten just nu...Men men, allt går väl att lösa? Bara att hoppas på att min kärlek räcker till...

Nej, orka sitta här mer. Har annat att göra! Typ...Ehm...Deppa ihop? Jag vet inte, ORKA!

Det har snart gått 1 år sen jag kände hennes sista spark. Vid den här tiden förra året, satt jag upp i sängen, tittade på tv & hade handen tryggt över magen, så hon skulle veta att jag inte sket i henne. Hon sparkade till min hand, och jag såg något dra sig över hela magen. Något av det coolaste jag upplevt, att känna ett litet liv växa i ens mage.

Plusset jag hade med Henne :) Enda minnet jag har kvar, då detta test försvann i en städning...Så tråkigt! En bild är allt jag har kvar. Bilden är tagen den 18;e september 2008, och jag blev gravid runt den 15;e. Som BM sa "Din kropp säger ifrån snabbt". Mjoo...Kanske?

Har alltså snart gått ett år sen jag fick veta att hennes lilla hjärta inte slog längre, ett år sen jag låg inne på Spec-förlossningen & funderade på hur det vore lättast att dö. Skulle jag neka dom att ge mig behandling för min uttorkning? Skulle jag neka dom att sätta igång förlossningen? Men när jag såg min mors ögon, bestämde jag mig för att bara låta dom göra allt dom kunde, så att iaf JAG kom därifrån i någorlunda skick.

Minns inte så himla mycke från den stunden jag fick min första morfin-spruta, men minns smärtan jag hade på natten, på toaletten! Den smärtan kommer jag aldrig glömma. Då var allt igång, 4 timmar senare var hon ute. Hon var inte kvar i Mig, hon hade verkligen lämnat mig nu. Min fina lilla ängel...
 
Tog emot att behöva ringa in & beställa en Dödsannons...Jag skulle ju sätta in en Födelseannons! Inte en Dödsannons! Dagen efter i samma tidning, kom kusin Tilde´s Födelseannons in. Jag vet att du vakar över henne, och alla andra dina kusiner... <3 Jag vet att du vet hur mycke jag älskar dig också, mammas allt
Sista gången jag fick röra vid henne, och det gjorde så ont...Fick klätt på henne den fina klänningen som min kära syster hjälpte mig välja ut, nallar som jag & Micke köpt/vunnit. Brevet från Mig till Henne, halsbandet vi delar, foto på våran lilla familj, napp och såklart en liten Snutteninis, som jag fick under gravidteten från Goboken. Hon var så vacker...Tanken att lämna henne där, tog nästan kål på mig. Denna bilden togs 2 dagar innan hennes begravning, då vi la ner henne i kistan. Mammas allt....
Enda minnet för mig & min familj nu - hennes fina gravsten. Som ligger på samma kyrkogård som hennes kusin Nadine.

Kan det verkligen snart ha hunnit gå ett helt år!? Känns just nu som om det var igår jag lämnade henne på sjukhuset, för att åka hem :(

Ja, nästa fredag är det dags för kärlek igen :D Ser fram emot det som fan, var längesen jag såg fram emot något såhär mycke. Du har gett mig ett skäl att leva, min älskade...Tack för att du orkar finnas vid min sida, fastän allt är hårt ibland. Du ger då aldrig upp hoppet om mig!

Idag har det varit en skitdag..RIKTIG skitdag! Psyk bråkade, bråkat med sötnöt...Vad mer? JO, var vid Hennes grav idag. Tände ljus, städade lite runt graven. Mammas allt, du bör inte ligga där...Du ska ju vara HÄR! Du ska ha din säng i mitt rum, sussa sött nu & jag ska kunna titta på dig med kärlek, känna total lycka för att jag fått mitt mirakel. Men så är det inte! Dags att jag acceptera faktan - hon är död! Borta, försvunnen...Död...!!!! För exakt 6 månader sen låg jag & tittade på en vägg, helt hög på morfinet & hade inte en aning om att jag snart skulle börja ha rejäla värkar & att lillsessan skulle titta ut under natten. Imorgon är det alltså 6 månader sen jag krystade ut henne, fick hålla henne & säga "hej mammas älskling" för allra första gången...

Nej, nu blir det sängen...Sjukling har jag blivit :( Ska även läsa hennes journal, le lite åt vissa minnen och släppa ut alla tårar. Ut måste dem!

Na na, na na na, na na
I miss you, miss you so bad
I don't forget you, oh it's so sad
I hope you can hear me
I remember it clearly

The day you slipped away
Was the day I found it won't be the same
Ooooh

Na na na na na na na

I didn't get around to kiss you
Goodbye on the hand
I wish that I could see you again
I know that I can't

Oooooh
I hope you can hear me cause I remember it clearly

The day you slipped away
Was the day I found it won't be the same
Ooooh

I had my wake up
Won't you wake up
I keep asking why
And I can't take it
It wasn't fake
It happened, you passed by

Now you are gone, now you are gone
There you go, there you go
Somewhere I can't bring you back
Now you are gone, now you are gone
There you go, there you go,
Somewhere your not coming back

The day you slipped away
Was the day i found it won't be the same noo..
The day you slipped away
Was the day that i found it won't be the same oooh...

Na na, na na na, na na
I miss you

And I can’t stand the pain

And I can’t make it go away

No I can’t stand the pain

How could this happen to me

I made my mistakes

I’ve got no where to run

The night goes on

As I’m fading away

I’m sick of this life

I just wanna scream

How could this happen to me

18;e september 2008 började min lycka, jag fick ett oväntat plus på testet! Jag tappade testet av chocken, ringde min dåvarande pojkvän & stammade fram att han ska bli pappa.

Men varför ska något så bra hålla i sig? Under påsken 2009 var olyckan ett faktum - våran bebis hade vänt om & blivit en ängel innan vi ens fick träffat henne. Vissa dagar undrar jag ju vad jag gjort för att förtjäna detta! Får inget svar direkt, men alla säger att detta kunde hända vem som helst. Ja, det kanske det kunde...Men varför valde dem just min bebis?! Jag som kämpat för att bli gravid, så gör Ödet såhär? Aja, jag får ju sakta försöka hitta tbx igen då...

Viktiga datum för min ängel:

15/9 2008 - Du flyttade in i min mage

18/9 2008 - Fick vi veta att du flyttat in :)

21/10 2008 - Mamma fick se ditt lilla hjärta ticka på VUL;et(v7+2- dvs v8)

29/12 2008 - Busade runt i magen för mamma, pappa & läkaren på RUL;et(v18 - 17+1)

30/12 2008 - Mamma fick höra ditt lilla hjärta för första gången

10/4 2009 - Sista gången mamma kände dig sparka ordentligt :(

19/4 2009 - Konstaterade dem att du lämnat mig :'(

21/4 2009 kl 4:15 - Kom min lilla ängel ut, för att visa världen vad vi går miste om

1/5 2009 - Kom kusin Tilde till världen

7/5 2009 - Din fina begravning :(

8/6 2009 - Urnsättningen vid din fina grav

21/4 2010 - Ett år sen mamma fick hålla sin ängel för första gången