Ja, så känns det just nu. Men varför deppa ner sig? Blir livet bättre av det? Nej, jag väljer att se det lilla positiva i mitt liv just nu. Min familj, min pojkvän, hans småttingar, vårat liv här "hemma", min framtid...Varför deppa ner mig över allt det dåliga som händer runt mig? Även om mitt liv känns som ett dåligt val vissa dagar, så kämpar jag vidare. Jag sitter inte & gnäller om det, jag tar hand om det! Varför? FÖR DET ÄR SÅ MAN GÖR NÄR MAN ÄR VUXEN!!!

Nu har jag dock det bästa stödet som finns i hela världen; Min familj :D Där ingår pojkvän + styvbarn, för dom är ju som min lilla familj faktiskt. Älskar dom så mycke att det gör ont att se dom må dåligt. Sen finns det inget bättre än att mysa med min "familj" varje kväll när barnen är här, och känna att man faktiskt är del av något som är såhär värdefullt.

Är snart inne på 6;e månaden med min älskling också. Om man bortser från ett liiiitet uppehåll, där vi ändå höll på att ses & hålla på...Vi är så starka ju ;)

Torsdag då...Hur spenderar jag den? Bredvid min älskling i soffan, medans han spelar något skjuta-skjut spel på sitt PS3. Jag då? Jag dricker cider & spelar på min dator. Dagens nya förhållande - man gör saker ihop, fast på olika håll ;)

Ska försöka ta mig till Black Star Tattoo imorgon, kolla vad dom kan ta för min minnestatuering till lillan...Det är dags nu! Hennes fotavtryck, namn & datum. Mammas egna ängel <3

Ha en underbar helg nu, mina läsare!

Det har jag blivit grym på, genom åren! Håller på än, en slags skyddsinstinkt...Jag håller hellre inne mina tårar, än att släppa ut dom & bli tröstad. Jag orkar inte bli tröstad mer, jag orkar inte ens må dåligt mer. Jag vill på största allvar kunna le & bara må bra igen. Jag vill må så bra som jag gjorde 2002-2004. 

Just nu t.e.x...Sitter & biter mig i läppen för att inte bryta ihop, känner mig totalt jävla värdelös...Jag har mina skäl, inget jag vill skriva ut här dock. Men jag hatar att känna såhär, då jag vet att det inte är sant! Jag vet att i min älsklings ögon, är jag det mest värdefulla som finns. I hans ögon är jag den vackraste & starkaste kvinnan han vet(han säger det iaf!). Men varför, varför, VARFÖR, kan jag inte se det själv....?

Nej, på med masken igen. Fake it, until I make it!

Idag, den 16;e september 2011, är det 7 år sen min systerdotter Nadine förlorade sitt liv. P.g.a sin pappa  

Nadine skulle gått i skola idag, första klass! Hon skulle busat med sin lillebror & varit så lik min syster i sitt blonda hår(jag slår vad om 100:- på att hon hade fått det!). Men nu får vi aldrig veta det, eftersom hennes pappa berövade henne livet. Våran lilla Nadine blev bara 5½ veckor gammal, och var dessutom född 1 månad för tidigt.

Alla mina tankar går till  min syster idag!

Nadine Angela Andersson 2004.08.07-2004.09.16

Ja...Jag har idag insett vad jag håller på med. Jag är kär, hopplöst förälskad. I D...Ja, i "min" D! Jag har försökt att inte vara det, jag har verkligen försökt att sluta älska denna mannen! Men ja, inte ens jag kan sluta älska en sån underbar kille :)

Känner mig mer än hemma hos honom nu. Varje gång han sitter eller ligger bredvid mig, så känns det som om jag aldrig varit därifrån. Jag kan vakna mitt i natten & gosa mig i hans famn, han suckar glatt i sömnen & håller om mig. Inatt låg han & drog sin hand genom mitt hår - på ren reflex. Somnade om ganska sött & fick sen en ganska stressig morgon. För klockan var POFF 5 bara sådär. 

Och ja, funderingar då...Varför ska just han vara den som gör mig "hel"? För ibland är den här kärleken en jävla pain in the ass! Det är oftast när jag känner att jag inte når fram, vilket inte är så ofta när jag tänker efter. Men vi är ju inte alltid vänner, men vi får överleva?

Nej, ska väl fortsätta min fredagkväll här nu :) Borsta håret efter duschen förut kanske? Japp!

Ja, alltså...Jag är inne på vecka 2 som singel(det gör ont att skriva så...), och jag är fortfarande i förnekade-fasen. Känns som en del av mig har dött, känns sjukt skumt! Som om han har dött...Men han har inte dött, han har bara lämnat mig & allt vi hade. As always, när jag vågar släppa in folk. Ja, jag ger mig själv skulden. Det är ju MIG det är något fel på, varför skulle han annars göra slut?

Men men, har fått lite bra nyheter i mitt liv. Jag har gått ner sisådär...3 storlekar sen april. Började med min diet då & den 19;e maj opererades jag :) Gastric Bypass är bra för dom som faktiskt inte KAN gå ner i vikt, den har hjälpt mig rejält :) Ser fram emot att handla nya kläder nästa månad, ytterligare några storlekar som minskat tro?

Men nej, orka skriva här nu...Jag hade tänkt spela & koppla bort tankarna lite. Hoppas jag iallafall!

Alltså...Jag vet inte ens vad jag ska skriva, men hjärnan är ett enda jävla kaos just nu! Allt om Elisabeth har kommit upp igen & känns som om det var igår jag fick beskedet  att hon var död. Usch...

Sen är det inte direkt drömlivet på kärleksfronten just nu...Men men, allt går väl att lösa? Bara att hoppas på att min kärlek räcker till...

Nej, orka sitta här mer. Har annat att göra! Typ...Ehm...Deppa ihop? Jag vet inte, ORKA!

Jag får inte ihop det! Jag har glömt bort att ta hand om mig själv senaste 7 månaderna. Hur har jag kunnat göra det?! Jag vet inte, men jag orkar inte finnas där för NÅGON längre. Jag orkar inte prata med någon, orkar inte träffa någon, orkar knappt gå ur sängen på morgonen. Hur hände detta då? Det kom som en jävla chock, jag kan säga! Jag var inte alls beredd på att det skulle komma som en bomb, alla känslor på ett & samma ställe...  

Och det som är mest svår nu - FOLK FÖRSTÅR INTE! När jag säger "Jag vill vara ensam", tror dom att det betyder "Vi måste terra henne, hon behöver hjälp". Jag behöver INGENTING från er, jag behöver vara själv nu! Jag behöver hitta mig själv igen, och allt jag en gång varit.

Det var allt från mig idag...

För exakt 24 år sedan låg mamma uppe på Mölndals Sjukhus & väntade på att läkaren skulle plocka ut mig. Men det kom in massa akutfall, så min födelse fick vänta.

Men 11:52, den soliga onsdagen 21;e maj 1986, kom jag ut!

Men nu ska det jobbas här, jupp jupp