Ja, snart är det 1 år sen jag påbörjade min resa till att operera mig. Påbörjade min diet den 11;e april 2011, då vägde jag 120 kg. Helt sjukt! Men jag har som MEST vägt 135 kg, då jag var ihop med Marcus(2004-2006). Men iallafall...Började då med Modifast(som Nutrilett, fast större "portioner"), skulle lyckas gå ner 10 kg innan 19;e maj. 2;e maj var jag på möte med läkaren, sjuksköterska & narkosläkare, för att kolla om jag skulle bli godkänd. Ställde mig på vägen - jag hade bara 2 kg kvar att gå ner! Helt sjukt, jag blev eld & lågor. Och blev godkänd!

19;e maj åkte jag & syster ner till Lund, 6-tåget från Göteborg(om jag inte minns fel). Övertrötta, nervösa & hungriga som as, så fnissade vi oss hela vägen till Lund. Tog bussen till Bariatric Center & letade en stund efter ingången(var inte särskilt bra skyltat!). Nervösa som fan, satte vi oss i väntrummet med våra packningar & slöläste lite tidningar som vi köpte på vägen. 

Först ropade dom upp min syster, dvs att hon skulle opereras före mig. Vi hade en operation mellan oss, så jag behövde ju inte vänta SÅ länge...Men när det blev min tur, så trodde jag att jag skulle kräkas. All personal var underbar & lugna, men var ändå livrädd! Höll på att börja gråta sekunden jag kände narkosmedlet i armen, men hann somna innan dom kom, vilket jag är tacksam för idag!

Och när jag vaknade upp, så var mitt nya liv igång! Jag hade överlevt en GBP, vilket typ alla gör :P Man är ju livrädd, för dom sa att det fanns en liten dödsrisk. Men jag valde att chansa där...Vad vill jag hellre? Vara tjock & dö av det i förtid, eller chansa & dö där? Innan jag ändå skaffat familj? Men ja, det gick bra!

Nu är det då 9 månader(SHIET) sen jag gjorde operationen. Och jag är  nu nere på 80 kg :) Se på bilden bara! Har dock ingen bra före-bild...Får väl snoka runt bland syskonen om dom har någon bra!

Inte för att jag ska förespråka "Bli så fet att du får göra en GBP", men jag tycker att det var värt det :) Jag mår bra, håller fortfarande på att gå ner & känner att detta var något bra. För jag kanske kommer leva 10-15 år extra tack vare detta :)

Jag har varit ganska ensam om att hantera min skit i flera år. Men det är EN sak jag aldrig velat ta hand om själv - min sorg efter Elisabeth. Jag må hata hennes pappa(ja, jag vill ju HELST se honom död...), så önskar hela min kropp att han bara kunde finnas där när det behövs! Att han svarar på det jag skriver när jag frågar om han ska till graven, om vi ska dit ihop. Detta kommer folk få ihop till att jag vill ha tillbaks hennes pappa...Men nej, jag är nöjd med mitt val att inte ha honom i mitt liv. Enda saken som gör att vi håller kontakt, är om vi ställer något speciellt vid graven som vi inte vill att den andra ska slänga.

Jag fick lite ångest häromdagen, insåg att jag ännu ett år kommer få stå ensam vid hennes grav & må skit. Jo, min familj hänger ju ofta med dit! Men ja...Det är inte dom jag vill ha där. Det är inte dom jag har barn med. Det är inte dom som BORDE vara där & dela min sorg - det är han som borde göra det. Men jag har ju insett att hon inte betydde något i magen...Så varför tror jag att han ska bry sig mer nu? Att han ska finnas där nu, när han inte ens kunde finnas & känna hennes sparkar?

Jag ÄR jävligt tacksam att jag har min familj. Att dom ofta erbjuder sig att följa med mig dit, dom tänder ljus vid hennes grav, dom finns där när jag behöver dom som mest när sorgen kommer krypande på mig igen. För den som sa att sorgen blir mindre med åren ljög rejält :/ För vissa dagar kan jag gråta MER än vad jag gjorde på förlossningen. Som om alla minnen av tomheten kommer tillbaka & vill knäcka mig, när jag minst anar. 

Ja...Men så känner jag...