Det har snart gått 1 år sen jag kände hennes sista spark. Vid den här tiden förra året, satt jag upp i sängen, tittade på tv & hade handen tryggt över magen, så hon skulle veta att jag inte sket i henne. Hon sparkade till min hand, och jag såg något dra sig över hela magen. Något av det coolaste jag upplevt, att känna ett litet liv växa i ens mage.

Plusset jag hade med Henne :) Enda minnet jag har kvar, då detta test försvann i en städning...Så tråkigt! En bild är allt jag har kvar. Bilden är tagen den 18;e september 2008, och jag blev gravid runt den 15;e. Som BM sa "Din kropp säger ifrån snabbt". Mjoo...Kanske?

Har alltså snart gått ett år sen jag fick veta att hennes lilla hjärta inte slog längre, ett år sen jag låg inne på Spec-förlossningen & funderade på hur det vore lättast att dö. Skulle jag neka dom att ge mig behandling för min uttorkning? Skulle jag neka dom att sätta igång förlossningen? Men när jag såg min mors ögon, bestämde jag mig för att bara låta dom göra allt dom kunde, så att iaf JAG kom därifrån i någorlunda skick.

Minns inte så himla mycke från den stunden jag fick min första morfin-spruta, men minns smärtan jag hade på natten, på toaletten! Den smärtan kommer jag aldrig glömma. Då var allt igång, 4 timmar senare var hon ute. Hon var inte kvar i Mig, hon hade verkligen lämnat mig nu. Min fina lilla ängel...
 
Tog emot att behöva ringa in & beställa en Dödsannons...Jag skulle ju sätta in en Födelseannons! Inte en Dödsannons! Dagen efter i samma tidning, kom kusin Tilde´s Födelseannons in. Jag vet att du vakar över henne, och alla andra dina kusiner... <3 Jag vet att du vet hur mycke jag älskar dig också, mammas allt
Sista gången jag fick röra vid henne, och det gjorde så ont...Fick klätt på henne den fina klänningen som min kära syster hjälpte mig välja ut, nallar som jag & Micke köpt/vunnit. Brevet från Mig till Henne, halsbandet vi delar, foto på våran lilla familj, napp och såklart en liten Snutteninis, som jag fick under gravidteten från Goboken. Hon var så vacker...Tanken att lämna henne där, tog nästan kål på mig. Denna bilden togs 2 dagar innan hennes begravning, då vi la ner henne i kistan. Mammas allt....
Enda minnet för mig & min familj nu - hennes fina gravsten. Som ligger på samma kyrkogård som hennes kusin Nadine.

Kan det verkligen snart ha hunnit gå ett helt år!? Känns just nu som om det var igår jag lämnade henne på sjukhuset, för att åka hem :(