Jag är äntligen hemma, där mitt hjärta hör hemma iallafall. Jag ler varje gång han ser på mig, jag kan inte hålla ett leende borta varje gång han säger något. Hela jag skriker av glädje när han håller om mig, om det än så bara är för en minut när jag går förbi honom. Jag är HEMMA!

Detta trodde jag aldrig, när jag träffade honom den där natten i mars 2007. Trodde aldrig att det skulle bli något mer! Men nu kommer hoppet tillbaka, varje gång jag tänker på honom. Han är den rätta, han är min livskamrat. Det känns så iallafall :)

Nej. nu ska jag återvända till mitt här. Ska krypa ner i hans säng & läsa en bok :)