För 8 månader låg jag i sängen på Spec-förlossningen, sov faktiskt! Jag däckade av en morfinspruta som jag fick runt halv 10 på kvällen. Men Micke låg & läste tidningar, han sa att jag grät i sömnen & så gärna ville trösta mig. Men han vågade inte, med risk för att väcka mig. Som OM något hade kunnat väcka mig, jag var svintrött ju..Men kunde inte sova, morfinet hjälpte underbart mycke! Är så tacksam att jag fick bra personal den här kvällen, för hon som hjälpte mig under förlossningen var underbar.

Hela förlossningen var som en vanlig..Jag öppnade mig helt, fick ont, fick lustgas & fick krysta. Jag somnade dock mitt i värkarna, fick ju morfin & lustgas. Höll mamma i ena handen, lustgasmasken i andra & hade Mickes hand smekandes över min panna. Kommer ihåg känslan när vattnet gick...Var som om ett tryck släppte, jag andades ut & det kändes som om jag hade kissat :o Då slet dem upp mig ur sängen, tvättade av mig och bytte skjorta på mig, för jag hade ju fått vatten över hela mig! Den lilla stunden jag stod upp, så spydde jag & hade värkar hela tiden. Fick lustgas, men den hjälpte knappt när jag stod upp...Lilltjejen gled snabbt ner ju, det lilla jag stod upp hjälpte massor.

3:45 fick jag min första krystvärk, men jag andades igenom den. Vid 3:50, beskrev jag min smärta & dem sa att det var dags att krysta. Jaha, sagt & gjort! Jag krystade! 4:15 kom hon ut....2135 gram, 42 cm lång...Mammas lilla ängel, som var vackrast av dem alla!

Jag saknar dig & älskar  dig så mycke att det gör ont...Mammas allt, som inte fick stanna kvar hos mig....